0030

0029

hon böjer nacken
glömmer bort att andas tyst
det är skillnaden

0028

framförallt: kyssen
du såg ut som en vinter
sjutton år, tyst stad

0027

Det är jag och Joe Strummers ande. Det är han och jag och inte så många fler.

0026

0025

visade dig fotografierna. hur han satt uppburen på sin mammas axlar, höjd över marken. det enda du sa om honom var att han dog ung, när vi fortfarande var nya för världen. det handlade aldrig om den egentliga avbilden eller om minnet, för dig var det bara linjer och former och ljus och någon annans påminnelse. men du har fel. minnena är kanske bara våra egna, de är bara för oss, men det gör dem inte dina att döma.

0024

Staden luktar annorlunda på natten. Lite klarare, som föraningen om att den också är en del av naturen. Det är som om den väntar på en chans att ta tillbaka allt den förlorat. Om allt mänskligt liv skulle stanna växer sig trädgränsen närmare och närmare tills rötterna skjuter igenom betongen och fönstren och alla gator glöms bort för inga namn finns längre för att beskriva naturlagarna. Det blir bara ett tillstånd. Men för tillfället får bilarna och bussarna och människorna ha kvar den här delen av världen. Ett litet tag till.

0023

0022