0021

Så går jag ned till vattnet, för att lämna staden bakom mig. Gräset, insekterna och djuren tar mig som en av dem, som om jag återvänt hem efter alla år, tillbaka med ett annat namn än det som gavs mig. Som om jag aldrig varit borta.

Jag är samtidens oäkta son.

0020

0019

Drömde hur jag stod och sedan föll, genom golven, genom våningarna, genom marken.
Det var sant, och inte alls skilt från verkligheten. På vägen ned mot botten passerade vänner och de jag älskat. De föll men inte i samma takt som mig. Några föll snabbare, andra bromsades upp, som om de långsamt och ömt sänktes ned, buren i en famn, som barn. Men vi var alla på väg ned.
Jag ville säga att jag älskade dem, kanske be om förlåtelse men luften trängde sig in i min mun, lindade sig kring tungan och fångade orden innan de lämnade mig.

0018

0017

0016

0015

0014

0013

0012

0011

0010

0009

0008

0007

0006

0005

0004

0003

0002

0001