Drömde hur jag stod och sedan föll, genom golven, genom våningarna, genom marken.
Det var sant, och inte alls skilt från verkligheten. På vägen ned mot botten passerade vänner och de jag älskat. De föll men inte i samma takt som mig. Några föll snabbare, andra bromsades upp, som om de långsamt och ömt sänktes ned, buren i en famn, som barn. Men vi var alla på väg ned.
Jag ville säga att jag älskade dem, kanske be om förlåtelse men luften trängde sig in i min mun, lindade sig kring tungan och fångade orden innan de lämnade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar