0050

När din mamma sjöng för de döda blev vi alltid kvar här. Som någon sorts motvikt vet jag att du sa senare men både du och jag vet ärligt att det aldrig var på det viset, hur svårt det än är att släppa in den insikten. Jag vet att du bara ville tillhöra. Kanske var det därför känslan av sammanhang var viktigare för dig. Det var ungefär här det började och fortsatte, kanske inte som en rak linje, men riktningen, riktningen den var sann. Det var det som tvingade ut oss i världen. Du försvann före mig.